Med andra medel: Ukraina och ickevåld

Jørgen Johansen & Henrik Frykberg

Jørgen Johansen är fredsforskare, specialist i ickevåld – och förläggare. Han är också min vän och TFF Associate genom årtionden. Henrik Frykberg er präst med lång erfarenhet av ickevåld.

Det är utomordentligt viktigt att kyrkan tar ställning – för ickevåld i stället för krig. Jag har tidigare här påpekat att det finns vissa problem inom svenska kyrkan på det området.

Svenska kyrkan skulle kunna lägga en del av sina rikedomar på den nya budgetposten ”aktiv fredsträning”

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Ursprungligen publicerat i Kyrkans Tidning den 27:e juli 2023

Krig är inte en konflikt men ett av flera medel för att hantera en konflikt.

Vågar vi ställa frågan om militärt motstånd är ett klokt handlingsalternativ? Det är Putin och hans kärna av politiska och ekonomiska rådgivare som är huvudansvariga för val av krig som medel i konflikten i Ukraina. Men västvärlden är på intet sätt oskyldiga i att konflikten har kommit dit den är idag. NATOs expansion österut har varit en oklok strategi. Och idag är västvärlden militära stöd en central del för möjligheterna att kriga.

Är priset för högt? KAN det vara för högt? Är konsekvenserna för ödesdigra?

De av oss som har varit i en krigszon medan bomberna faller vet att det är så nära helvetet det går att föreställa sig. Alla de värden man påstår sig vilja försvara; människoliv, samhällsviktig infrastruktur, sjukhus, sociala nätverk, miljö, mat- och vattenförsörjning, trygghet, kulturskatter och demokrati, förstörs när högteknologiska vapensystem sätts in. I städer som har bombarderats i månader är det lukten av ruttna människokroppar och skräcken i ansiktena på de som fortfarande är i liv man har svårast att glömma. Dessa realiteter kan inte medierna förmedla på ett förståeligt vis.

Kriget i sig degenerar. Biskop Sören Dalevi och stiftsteolog Otfried Czaika skriver i KT 23-2023 om hur kriget avhumaniserar till våldtäkt, deportation, tortyr och ödeläggelse. I propagandan blir det endast fienden som militarismens avhumaniserande kraft verkar på, men i verkligheten drabbas vi alla av detta, också den mest välmenande och disciplinerade militärstyrka. Hur man än försöker rättfärdiga det så är att mörda andra människor helt enkelt inte bra för psyket och själen. När grupper av människor, kompanier, plutoner mördar tillsammans accelereras degenerationen.

Alla dessa värden som offras på det moderna krigets altare får oss att ta avstånd från militarismen som en försvarare av det goda samhället. Det enda som möjligen kan sägas bli kvar när bomberna slutar falla är själva territoriet; den röda gränslinjen på kartan.

Krig för också med sig upprustning. 2240 miljarder dollar användes för militarismen 2022, med den största ökningen på 30 år av kostnader för upprustning i Europa. Detta är pengar som kunde ha använts i klimatkampen, för att bekämpa fattigdom och dödliga sjukdomar. Därför dödar dessa vapen redan innan de använts.

Utöver att alternativa röster förlöjligas i debatten förblindar också militarismen. Likt Abraham tror vi oss behöva lyda en Gud som kräver människooffer. Så förblindade av militarismens paradigm är vi att vi inte kan se, öva och pröva andra alternativ.

”Naiv pacifism är inte möjligt när verkligheten knackar på” skriver Dalevi och Czaika vidare och vi kan förstås inte mer än att hålla med om detta. Däremot är genomtänkt, seriös pacifism eller ickevåldsaktivism – ett ord som bättre beskriver vad det handlar om – ett mycket realistiskt medel i en konflikt.

En militär ockupation är avskyvärd, men självklart ändå bättre än att vara död. De senaste decennierna har vi bevittnat hur auktoritära regimer har avsatts genom att obeväpnade rörelser har mobiliserat och vågat konfrontera makthavarna och deras militära säkerhetsstyrkor.

I Polen avsattes den Sovjet-styrda kommunistregimen av Solidaritetsrörelsen på 80-talet. Marcos avsattes i Filippinerna 1986 och de så kallade färgade revolutionerna i östra Europa runt millennieskiftet följde därefter. Upproren i norra Afrika visade att det går att avsluta diktaturer.

Erica Chenoweth och Maria J. Stephan kom 2011 med sin banbrytande studie “Why civil resistance works” som visade att rörelser som använder sig av ickevåld har dubbelt så stor chans att nå sina mål som våldsamma rörelser och att om cirka 3,5 procent av befolkningen deltar aktivt i ickevåldskamp klarar ingen regering av att möta detta utan att antingen möta rörelsens krav eller kullkastas.

Det har i dessa kamper varit enklare att avsätta en diktatur och våldsregim än att sedan ersätta denna med en demokratisk rättsstat, men den uppgiften borde vara en nåbar nästa målsättning i denna kamp för en människovärdig framtid.

Ett livskraftigt, samverkande och vältränat civilsamhälle är starka, för att inte säga avgörande framgångsfaktorer i sådana kamper och för att efter vinst kunna bygga upp nya rättssäkra och demokratiska institutioner. Svenska kyrkan har med sin spridning och sitt nätverkande i varje församling/pastorat i sociala och diakonala verksamheter liksom i profetisk diakoni redan mängder med erfarenheter och fantastiska möjligheter att vara med och bygga upp alternativ till militarismen.

Från Mahatma Gandhis första försök till ickevåldsträning har vi ungefär 100 års utveckling av denna ädla konst. Trots att ynkliga resurser satsats har stora framsteg gjorts där praktiska erfarenheter från ” ickevåldets slagfält” fått ta plats i alltmer avancerade träningsmetoder.

Kristna Fredsrörelsen är en av de organisationer som under lång tid varit med att utveckla och bära denna kompetens. Här skulle Svenska kyrkan kunna lägga en del av sina rikedomar på den nya budgetposten ”aktiv fredsträning” och uppdra åt Kristna Freds att arbeta fram ett material till hjälp för församlingar att till exempel 15 minuter i veckan, kanske efter söndagens kyrkkaffe, träna ickevåldsmotstånd. Hur ingriper vi i konflikter, hur bemöter vi en ockupant, vi hur stoppar vi vapenexport, hur värnar vi varandras fysiska, psykiska och andliga hälsa?   

Vad har vi att förlora? Ickevåldslig aktivism blir ett försvar för värden som är hotade redan nu: vi bygger demokrati, vi går ut i klimataktioner, vi värnar människoliv redan nu. Vägen blir målet, vi praktiserar den förändring vi önskar i världen. Teologiskt uttryckt bygger vi i sådana sammanhang Guds rike, aldrig till perfektion men ändå här och nu.

Jørgen Johansen,
forskare och aktivist med 50 års erfarenhet från konflikter i närmare hundra länder, medlem av Nordic Nonviolence Study group (Nornons).

Henrik Frykberg,
präst med 35 års erfarenhet av ickevåld i teori och praktik, medlem av Nornons.