Jan Oberg “War Collage: La Paix Quand?” 2024

Försvarsavtalet med USA förvandlar Sverige till ett amerikanskt hangarfartyg

Den 18 juni godkände riksdagen försvarsavtalet DCA, Defence Cooperation Agreement, med USA, som skrivits under av försvarsministrarna i Sverige och USA i december. Eftersom de stora medierna totalt försummat att informera om detta historiska steg att ingå allians med en krigsmakt, hade svenska folket ingen aning om vad som pågick. En opinionsundersökning av NOVUS i mitten av maj visade att knappt 25 procent av de tillfrågade 1100 personerna visste vad DCA är.

”Den 18 juni gav den svenska riksdagen grönt ljus till att förvandla Sverige till ett amerikansk hangarfartyg” – skriver den amerikanske publicisten Larry Johnson, som är veteran från den amerikanska militären och har arbetat som analytiker inom CIA och inom USA:s utrikesdepartement, i sin blogg den 19 juni.

Han kallar Sveriges beslut att ingå ett DCA-avtal med USA för en alarmerande utveckling och en fräck provokation mot Ryssland ”och man ska inte bli chockad när Ryssland svarar med kraft för att förhindra att USA placerar kärnvapen avsedda att användas mot Ryssland på svenskt territorium. Ännu en brännpunkt i en redan spänd värld”.

”Genom att acceptera detta avtal har Sverige gjort sig självt till ett primärt mål för Ryssland. Detta är jämförbart med att Kuba skulle underteckna ett avtal med Ryssland om att föra ryska kärnvapen till Kuba och ge ryska styrkor tillgång till kubanska militärbaser. Detta är självmord”, skriver Larry Johnson.

Vi inom fredsrörelsen som kämpat för att förhindra godkännandet av DCA kommer att fortsätta att arbeta för att minska de värsta konsekvenserna av detta ödesdigra beslut.

En av de värsta konsekvenserna är kärnvapen på svensk mark. Kärnvapen i sig är en vederstygglig och oacceptabel företeelse som ska förbjudas. Om vi inte förhindrar USA att placera dem på sina baser i Sverige är det stor risk att vårt land blir måltavla för USA:s fiender, som Larry Johnsson säger.

Försvarsministern och statsministern förklarar visserligen lugnande att det inte kommer att bli aktuellt med kärnvapen i fredstid. Men när är det fredstid? Med USA som partner är det ständigt krigstid. USA har intervenerat i främmande land över 500 gånger under sin drygt 250-åriga historia och den militära aggressionen har inte minskat med åren. Mellan 1990 och 2018 genomförde USA 130 interventioner, dvs i genomsnitt 4,6 per år! (Frida Stranne och Trita Parsi, Illusionen om den amerikanska freden, 2023, sid 17).

Det finns inga tecken på att USA skulle ha blivit mindre krigiskt. Ett av de största orosmomenten för oss i Sverige är att Norden har blivit särskilt intressant som bas för eventuella militära operationer i Arktis, där spänningen stiger. En stor mängd olja, gas, uran och en mångfald värdefulla metaller kommer att bli tillgängliga där när isen försvinner. Den största mängden finns inom ryskt territorium.

Redan i mars 2014 citeras i New York Times en amiral Greenert vid amerikanska flottan, som ser fram emot att Arktis öppnas upp för sjöfart och anser att det är angeläget att USA ser till att det finns teknik, vapen och människor redo i denna del av världen så att ”we can own the undersea domain and get anywhere there”!

USA är nu på god väg att uppfylla denna önskan. Nato är en viktig del, men det bilaterala DCA gör det enklare för USA att utan de andra Natoländernas godkännande företa militära operationer, även med kärnvapen. Sker det från svensk mark blir vi direkt delaktiga.

Vi behöver en tydlig deklaration från både USA och Sverige att inga kärnvapen ska finnas på svensk mark vare sig i freds- eller krigstid. Blotta misstanken att de kan finnas utgör en risk att Sverige blir måltavla.

Not
I föredrag av Bruce Gagnon, koordinatör för Global Network Against Weapons & Nuclear Power in Space, vid webinariet Nato in the Arctic, som anordnades nyligen av GWUAN, Global Women United Against Nato).

Världskrig eller global gemenskap?

Sveriges nye överbefälhavare Michael Claesson talar om tiden vi lever i som en förkrigstid och säger att den påminner om tiden före andra världskriget (DN 8 juni 2024) och den moderate riksdagsmannen Stefan Olsson, som sitter i utrikesutskottet, anser att Sverige inte ska tacka nej till amerikanska kärnvapen. På frågan om vi inte gör oss till en måltavla om vi tar emot kärnvapen i Sverige svarar han: ”Ja, så kanske det är. Men Nato är ju redan en måltavla i sådana fall. Och då ska vi solidariskt dela på att vara måltavla” (DN 21 juni 2024).

Det är kusligt hur vår demokrati och tilliten till politikerna håller på att rämna men det är inte underligt med tanke på de senaste två årens händelser. Rysslands anfall på Ukraina utlöste en chock hos svenska folket, som levat i fred i 200 år och inte trott att krig i vårt närområde var möjligt. Med upprepade försäkringar om att Sverige skulle bli säkrare skyndade sig ledarna att ansöka om medlemskap i Nato. För att vi skulle bli ännu säkrare övertygades riksdagens ledamöter att godkänna det mycket långt gående bilaterala DCA-avtalet med USA. Nu kan vi väl vara lugna?

Nej, nu ska vi förbereda oss för krig! Nu talas det öppet om att Sverige riskerar att bli måltavla. Vapenindustrin går för högvarv och Public Service mest frekventa säkerhetsexperter bär militäruniform. Fattar egentligen våra ledare vad de håller på med?

Några ropande röster i öknen lägger motioner om fredsdepartement och fredsminister – de avslås bland annat med motivet att utrikesdepartementet redan arbetar för freden. Men ingen person i ledningen, vare sig på utrikesdepartementet eller någon annanstans, talar om fred. Alla verkar gripna av en nästa euforisk krigsstämning och fienderna – Ryssland och Kina – demoniseras som aldrig förr.

Att hundratusentals unga människor redan fått sätta livet till i denna meningslösa slakt verkar inte bekymra – slakten planeras fortsätta. Samtidigt visar opinionsundersökningar att en överväldigande majoritet av européerna vill ha förhandlingslösningar och fred, i USA ännu fler. Krigshetsen drivs av ledarna i Europa och USA. FN generalsekreterare talat för döva öron om fredskultur.

Varför inte ta lärdom av tankarna bakom bildandet av EU? Om länder blir beroende av varandra genom handel med viktiga resurser så är det otänkbart att föra krig! Varför inte acceptera insikten att alla länder på vår planet faktiskt är beroende av varandra för att hantera klimatkrisen? I stället planerar vi att öppna nya gruvor i panik för att inte bli beroende av metaller från Kina och Ryssland.

Mantrat att Ryssland måste förlora kriget mot Ukraina bygger på ett antagande som saknar grund, nämligent att Putin, om han vinner, kommer att gå vidare och hota Europas frihet och demokrati.
Om man lyssnar på Putins tal inför det ryska utrikesdepartementet i juni i år så framgår det tydligt att Ryssland inte har intresse av Europa, inte ens hela Ukraina.

Putin upprepar att Ryssland behöver en neutral zon mellan sig och Nato och att Natos utvidgning längs Ryssland gräns upplevs av ryssarna som ett existentiellt hot. Han hänvisar till FNs deklaration att säkerheten för vissa inte kan garanteras på bekostnad av säkerheten för andra.

”Putin ljuger och bluffar” – säger de som anser sig veta vad Putin tänker och hänvisar till tidigare uttalanden som kan tydas på imperialistiska avsikter – uttalanden som valts ut som sanna till skillnad från allt som han senare har sagt.

Det verkar nästan vara tabu att lyssna på vad den ryska ledningen säger – det är ju Kremls narrativ! Det finns inga belägg för att Ryssland skulle vilja anfalla något annat europeiskt land, men det gynnar rustningsindustrin.

Man behöver inte vara Putinälskare eller vän av auktoritära regimer för att inse att den enda möjliga vägen att rädda vår planet från kärnvapenkrig och klimatkollaps är diplomati, förhandlingar och fredlig samverkan mellan alla folk oavsett kultur, religion och levnadsvanor. Europeiska gemenskapen behöver kompletteras med en global gemenskap.

Ukrainarna offras för Europas säkerhet

Zelenskyj ses som en hjälte i Europa, men blir allt mer kritiserad på hemmaplan, enligt rapport i Sveriges radios Studio Ett den 3 juni. Inte underligt eftersom han offrar det ukrainska landet och folket för Europas säkerhet och demokrati. Vi europeer tror nämligen att om inte Putin besegras militärt kommer han att gå vidare och hota resten av Europa.

I själva verket är det Ukrainas folk som blöder på slagfältet, inte Zelenskyj. Han mäklar vapen till fronten, vi betalar, ukrainska människor dör eller lemlästas i hundratusental (liksom lika många ryssar eller kanske fler). Nya stora vapenstöd har nyligen beviljats av både USA och EU. Hur många människoliv som gått till spillo är svårt att få någon säker uppgift om. 6,3 miljoner ukrainare har flytt landet enligt UNHCR och stora delar av bebyggelse och infrastruktur är sönderbombade.

Många ukrainare verkar ha tröttnat på att offra sig för Europas säkerhet och demokrati. Ledningen i Kiev har svårt att få folk till kriget, unga och även gamla män mobiliseras, det är straffbart att vägra vapen. Utmattade soldater vid fronten, som sedan länge väntat på avlösning, får vänta förgäves. Missnöjet bland ukrainarna växer. Ukrainare tvingas slåss för Europas demokrati.

En amerikansk kongressledamot konstaterade nyligen cyniskt, med anledning av det senast beviljade vapenstödet till Ukraina: ”Det är väl bättre att vi skickar vapen än att vi ska skicka dit våra egna pojkar!” Också för USA, som innehar den självpåtagna rollen av demokratins försvarare i världen och vill fortsätta se sig själv som världsledare, är det angeläget att Ryssland inte vinner kriget.

Vad kan vi se för vägar att gå vidare?

Den ena är att vi slutar hyckla och börjar skicka soldater till Ukraina, män och kvinnor i vapenför ålder, för att hjälpa ukrainarna utkämpa kriget mot ryssarna med våra vapen. Men det betyder definitivt att ryssarna kommer att betrakta kriget som ett krig med Nato och USA. Ett krig mellan två kärnvapenmakten kan mycket lätt utvecklas till det tredje världskriget, ett ytterst skrämmande scenario.

En väg som självbevarelsedriften hittills avhållit väst från att gå och i stället välja hyckleriet att betala ukrainarna för att riskera sin liv. Men mycket tyder på att självbevarelsedriften håller på att avta – nyligen godkände Nato att vapen från Natoländer får användas för att skjuta på mål inne i Ryssland. Och sedan länge finns instruktörer från USA och andra Natoländer i Ukraina för att träna ukrainsk militär att hantera avancerade vapen och stridsflygplan. Det är en mycket farlig väg.

Den andra vägen är förhandlingsvägen. Den är för mig den enda anständiga. Hellre kompromissa om landsgränser än fortsätta hyckla eller riskera att ödelägga hela planeten. Hellre kompromissa med Ukrainas rätt att välja att gå med i Nato än att riskera ett kärnvapenkrig. Varför inte använda vapenpengarna till att i stället kompensera de människor som hamnar på ”fel” sida om gränsen och väljer att flytta, så att de kan bygga ett nytt liv på andra sidan? Förhandlingar handlar om att ge och ta. Tankar om autonomi för de omstridda delarna av Ukraina, som tidigare varit på tal i fredsförhandlingar, kan kanske aktualiseras.

Ju längre kriget varar och ju mer pengar som läggs ned på vapen för att förlänga kriget desto dyrare kommer det att bli att reparera förödelsen. Europa får betala notan. Och det stora globala problemet, klimathotet, som kostar pengar och kräver globalt samarbete, kommer att finnas kvar, förvärrat av krigets enorma utsläpp av växthusgaser och utan det globala samförstånd som är en förutsättning för att kunna bromsa uppvärmningen.

Den frivilliga folkomflyttning som en eventuell förändring av en nationsgräns skulle kunna innebära kommer att vara obetydlig i förhållande till de påtvingade flyktingströmmar som klimatförändringarna kommer att medföra.