Provokativa NATO kommer att underminera Nordens säkerhet

Sedan 1945 har de nordiska länderna – Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island – valt olika säkerhetspolitiska lösningar, men de har hållit fast vid idén om “nordisk balans”. När länderna fattade beslut skulle de ta hänsyn till konsekvenserna för de andra och inte göra något som var skadligt.

Intressant nog har denna flexibla och mångsidiga politik för regionen tjänat alla ganska väl, medan de aldrig skulle ha kunnat bilda en försvarsallians med en politik för alla.

Svensk översättning av artikel publicerat av Global Times, Beijing

En gång i tiden stod Finlands president Kekkonen för en politik med aktiv neutralitet, en roll som mellanhand och han tog initiativet till OSSE. Finland var stolt över att dess folk kände att varken öst eller väst var en fiende (ekvi-distans).

Och detta var möjligt under det första kalla krigets höjdpunkt när Warszawapakten var ungefär tio gånger starkare i förhållande till Nato än vad Ryssland är idag.

En anledning var att den europeiska politiken hade en intellektuell grund och ledarna en medvetenhet om vad krig innebar. Så är det inte idag.

Genom att gå med i Nato har de två olika neutralerna – Sverige och Finland – nu i panik efter sannolika påtryckningar ifrån USA/NATO – övergett allt som tjänat dem väl under så lång tid. De gamla medlemmarna, Danmark och Norge, har övergett sina förbehåll (som Utrikesdeklarationen beskriver felaktigt) till att acceptera utländska trupper och förhandslagring av vapen på sitt territorium. Island är fortfarande en obeväpnad medlem som tillhandahåller Keflavikbasen.

Dessa politiska förändringar innebär att Östersjön inte längre är en neutral buffertzon. Det är nu ett NATO-hav. Och det innebär att motståndarna – USA/NATO och Ryssland – kommer mycket närmare varandra i konfrontation, animositet – hat – och det innebär återigen mycket kortare tid för att reagera i en krissituation, särskilt om militär utrustning och infrastruktur finns på plats och kanske utländska trupper också har utplacerats redan i fredstid. Rysslands vapen kommer att 24/7 peka mot dessa NATO-länder.

Förhandlingar mellan USA och Finland om ett militärt samarbetsavtal, DCA, som kommer att ge amerikanska styrkor tillgång till ett antal militärbaser nära den ryska gränsen har ägt rum sedan september förra året. Sverige har sedan länge ett militärt Värdlandsavtal med USA.

Norge har accepterat amerikanska baser på sitt territorium och den danska regeringen har, till allas förvåning, meddelat att förhandlingar om amerikanska baser där har pågått i många månader.

Ur den gränslösa militarismens perspektiv och intressena hos det Militär-Industriella- Medie-Akademiska komplexet, MIMAK, är denna utveckling självfallet goda nyheter.
Men med tanke på fred, stabilitet och fritt beslutsfattande samt mänsklig och regional gemensam säkerhet är de alla tillsammans helt enkelt katastrofala.

Dessutom är de skandalösa ur det demokratiska beslutsfattandets synvinkel. Enligt Svenska Dagbladet den 6 maj 2022 ansåg till exempel bara 48 procent att Sverige borde gå med, men på bara en vecka hade de som var osäkra på vad de skulle tycka ökat från 22 till 27 procent. Sverige hade aldrig haft en anständig, mångfacetterad och konsekvensinriktad analys pro et kontra eller debatt.

Förhandlingarna kommer smygande. Media blåser upp det ryska hotet bortom all rationalitet med hänvisning till dess invasion av Ukraina som, vad man än kan tycka om det, är en begränsad affär och inte början på en Domino-liknande erövring av det ena Nato-landet efter det andra. När ÖB Bydén talar om rysk invasion av Skåne är det en lugn hysteriker som missbrukar sak-okunniga eller Nato-lojala medier.

Tvärtom är det Nato som, genom att bryta alla utomordentligt väldokumenterade löften som gavs till Gorbatjov för 30 år sedan, har expanderat politiskt och militärt upp under “kjolarna” på Moder Ryssland. Om USA hade befunnit sig där Ryssland är, skulle man ha stoppat en sådan närmande för flera år sedan – om nödvändigt med vapenmakt.

Vad kommer detta sannolikt att innebära i framtiden?

• Den traditionellt lågspända nordiska regionen, som ligger nära det omstridda Arktis, kommer att bli mer högspänd.
• Svenskarna och finnarna kommer att känna sig mindre säkra. Det kommer att bli hårdare konfrontation och polarisering i stället för mjuka gränser och medlande attityder. I en allvarlig kris kommer de att bli ockuperade och tillsagda av USA/Nato vad de skall göra.
• Länderna kommer inte att kunna säga “nej”! till fredstida förfrågningar om upprättande av amerikanska baser och andra krigsförberedelser. (Med över 600 baser i världen kommer USA aldrig att ha tillräckligt med baser)
• Liksom Danmark och Norge kommer de att förväntas leverera stridskapacitet runt om i världen där ett eller flera NATO-länder befinner sig i krig. Sådana uppdrag kommer i de flesta fall – som Danmarks roll som ockupationsmakt i Irak 2003-2007 – att undergräva deras egna bästa internationella långsiktiga intressen och istället göra dem till skurkstater i lokalbefolkningens ögon. Man bör komma ihåg att Nato inte längre är en defensiv nordatlantisk allians av europeiska medlemmar utan en offensiv global organisation med över 40 partners i alla världsdelar.
• Det kommer praktiskt taget inte att finnas några förtroendeskapande och konfliktlösande mekanismer kvar i Europa. Inte heller några vapenkontrollavtal. Ingen diskussion kommer att vara möjlig om ett nytt all-europeiskt freds- och säkerhetssystem. Och oavsett om det förstås och respekteras eller inte, kommer Ryssland att känna sig ännu mer hotat, isolerat och – i vissa tänkbara situationer – kunna bli desperat. Vilket är normalt för en svag part i en a-symmetrisk konflikt.
• Det kommer att kosta en förmögenhet att omvandla Finlands och Sveriges militära infrastruktur till fullständig driftskompatibilitet med Nato, och när de väl har gått med kan de inte vägra att betala vad priset än kommer att bli – den berömda katten i säcken. Medborgarna kommer att tvingas betala med näbbar och klor och se både sin levnadsstandard och sin säkerhet minska.
• Som NATO-medlemmar kan Finland och Sverige inte annat än dela ansvaret för kärnvapen – den offensiva avskräckningen och NATO:s eventuella användning av dem. Amerikanska fartyg kan föra in kärnvapen i deras hamnar, men de kommer naturligtvis inte ens att fråga eftersom de vet att det – arroganta – amerikanska svaret är att “vi varken bekräftar eller förnekar” den sortens saker. Detta hindrade inte den statsminister Kristersson från att resa ned till Natos högkvarter på den tredje dagen av sin statsministerstatus och förklara – utan något sådant mandat i Sverige – att hans land skulle leva upp till alla sina skyldigheter i Nato, inklusive dess kärnvapendoktrin. (Inga medier reagerade).
• Det kommer att finnas mycket mindre de facto suveränt beslutsfattande möjligt – de jure suveränitet har övergivits och Sverige böjer sig för president Erdogans alla krav.
• De dagar då Sverige och Finland – åtminstone i princip – kan arbeta för alternativ är räknade. Det vill säga för FN:s fördrag om kärnvapnens avskaffande och FN:s mål om allmän och fullständig nedrustning, alla alternativa politiska koncept som gemensam säkerhet, mänsklig säkerhet, ett starkt FN osv. De kommer inte att kunna fungera som medlare, och ingen NATO-medlem kan göra annat än läpparnas bekännelse till sådana ädla mål. Nato är inte en liberal institution som främjar alternativ, det är en juggernaut som utplånar dem.
• Finland och Sverige lovar nu också sin framtid till militaristiskt tänkande, till ett “fredsparadigm” som genomsyras av vapen, rustningar, offensivitet (långdistans + stor destruktiv kapacitet), offensiv avskräckning och ständiga provokationer: Nato är den mest militaristiska organisationen i mänsklighetens historia. Dess ledare, Förenta staterna, har varit i krig 225 av 243 år sedan 1776 och har, enligt Brown University’s Cost of War Project, dödat 900 000 människor direkt och 3,6 indirekt sedan 2001, huvudsakligen i Mellanöstern. Varje idé om icke-våld, FN-stadgans bestämmelse om att skapa fred med fredliga medel (artikel 1 i stadgan som är central i Natos eget fördrag från 1949!) är ute ur fönstret.
• Genom att gå med i Nato kommer de två länderna slutligen att tvingas ställa sig på det större västs sida i den framtida förändringen av världsordningen, där Kina, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika samt enorma icke-västliga regionala sammanslutningar kommer att bli starkare.
  USA:s prioritet nummer ett är Kina. Som Natomedlemmar kommer Sverige och Finland inte att kunna gå på två ben i framtiden, ett västligt och ett icke-västligt, och de kommer att gå ned och falla med väst – det amerikanska imperiet och Nato i synnerhet.
  Tragiskt nog måste man dra slutsatsen att Sverige och Finland saknar den intellektuella kraften att se den större bilden i tid och rum. Nato har sedan 1949 haft tid på sig att bevisa att man kan skapa fred. Vi vet nu att det inte kan det.

Att gå med i Nato är därför en stor gåva till militarismen och framtida krigföring i stället för till den välbehövliga och fullt möjliga freden med mänsklig säkerhet.