Sverige, forskningen och den vidriga, brottsliga kollektiva bestraffningen av ryska forskare och studenter

Jag fattas ord. Detta är fullkomligt oacceptabelt, oetiskt – och det är officiell svensk politik. I strid med mänskliga rättigheter och allt vad forskningsvärlden ska stå för.

Och ingen står upp – alla följer flocken.

Med undantag av Jonathan Feldman, docent i ekonomisk historia och internationella relationer vid Stockholms universitet.

Detta är diktaturstatens metoder. I solidaritet med det helt “oskyldiga” Ukraina. Och med det lika oskyldiga USA och NATO.

Det är kollektiv bestraffning – och jag citerar här vad du kan läsa om det begreppet på Wikipedia:

Kollektiv bestraffning innebär att frångå principen om att var och en skall bedömas efter sina egna handlingar, och istället utsätta en grupp kollektivt för ett straff som påföljd för något som de inte samtliga har begått. All form av kollektiv bestraffning är brottsligt.

Kollektiv bestraffning förekommer som begrepp inom internationell rätt och krigets lagar, och inom gruppteori som studerar mer eller mindre formella straffsystem, till exempel inom skolan och militären. Kollektiv bestraffning är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna,^[1] och nationell lagstiftning. I oegentlig bemärkelse används termen för grupptryck.

En av grundförutsättningarna för rättssäkerhet är FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 6: “Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening”, vilket uttryckligen fastslår att individer skall bedömas var för sig för sina egna handlingar. Detta gäller såväl i fredstid som under krig; beträffande krig finns ytterligare bestämmelser i fjärde Genèvekonventionen (1949), artikel 33, som likställer kollektiv bestraffning med förödmjukelse och terrorism. Olika deklarationer och konventioner mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling brukar också anföras vid fall där kollektiv bestraffning förekommit.^[2]

Eftersom MR-deklarationen implementerats i nationell lagstiftning, är kollektiv bestraffning olagligt även nationellt, världen över. Straffbegreppet utvidgas här till att även omfatta till exempel skolor; lärare är enligt lag förbjudna att straffa elever kollektivt i till exempel Sverige.^[3]

Läs igen!

All form av kollektiv bestraffning är brottsligt!

Kollektiv bestraffning är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna,^[1] och nationell lagstiftning.

Straffbegreppet utvidgas här till att även omfatta till exempel skolor; lärare är enligt lag förbjudna att straffa elever kollektivt i till exempel Sverige.^[3]

Men svenska staten kan straffa fullständigt oskyldiga ryska studenter och forskare, som inte har ett dugg att göra med Rysslands invasion av Ukraine.

Och skapar sådan brottslighet nämnvärd debatt i dagens Sverige? Nej, i russofobins tidevarv är allt möjligt.

Lyssna!

Till Lisa Khaiderova som kom till Uppsala Universitet 2019 på Erasmusprogrammet:

“De studenter som vill ta sig till Sverige måste nu förlita sig på stipendier eller betala studieavgifterna ur egen ficka. Upplägget har varit vanligt förekommande, men har nu blivit betydligt mer komplicerat.

– Jag har många vänner som skulle älska att komma hit men som det ser ut nu är det omöjligt. Rubeln är för låg och våra tillgångar är frysta på grund av sanktioner. Det är ledsamt, säger Lisa Khaidarova, som studerat i Uppsala sedan 2018.

Hon beskriver hur sanktionerna på många sätt slår hårdare mot hennes vänner och familj, än mot den ryska eliten.

– Det går inte att jämföra med det fruktansvärda lidande som den ukrainska befolkningen går igenom men det är viktigt att belysa att det inte bara är den ryska eliten som påverkas, det är unga människor som vill studera och bygga sina liv. Vi har inte valt att bli ryssar, vi bara föddes där.”

Och lyssna sedan till Lunds Universitets rektor, Erik Renström:

Han tycker regeringens beslut är et ingrepp i universitetens autonomi men omedelbart släter över det principiella med detta för en akademiker ovärdiga, ryggradslösa argument: “Men samtidigt… vi lever i en omvärld som vi får förhålla oss till” – och sedan pratar på om möjligheten till framtida kontakter ryska forskare.

Tänk om Renström hade stått upp för allt vad ett universitet och fri forskning ska stå för i alla lägen. Men han underordnar sig Partiet. Staten.

Och underminerar akademins “kärnvärden.”

Och lyssna äntligen till Jonathan Feldman, Stockholm Universitet:

Feldman tar upp den nya svenska obalansen mellan diplomatisk och militär kapacitet och understryker hur viktigt det är att ha diplomatisk förmåga i en situation som den aktuella – och i en säkerhetspolitisk kris som den kring den ryska ubåten U-137 i Karlskrona 1981.

Men naturligtvis måste hans poäng motställas/motsägas av en militärhistoriker vid Försvarshögskolen, Fredrik Eriksson. Freden ska alltid balanseras av militären – aldrig omvänt. Har man dessutom läst Ola Tunanders bok, “Navigationsexperten. Hur Sverige lät sig bedras av U137” förstår man att Eriksson inte vet vad han talar om när han hävdar att Sveriges militära kapacitet i den situationen var viktigare än den diplomatiska.

•

Såhär är situationen per 5. april: “SVT har frågat landets universitet om hur de nu förhåller sig till studenter från Belarus och Ryssland. Inga universitet svarar att de kommer att skicka hem några studenter, men många har tvingats bryta kontakter och kan inte längre verifiera studenternas betyg.”

Det är västvärlden själv som underminerar våra finaste värden – t ex den fria forskningen. Underminerar den liberala grundtanken att olika meningar ska få finnas och utvecklas i samtal. Det är västvärlden själv, som underminerar de mänskliga rättigheterna med en politik som denna.

Jag anser att det är oetiskt att hindra människor ifrån olika kulturer och länder att träffas och samarbeta. Att det är hål i huvudet att i denna utomordentligt polariserade konfliktsituation avbryta alla medmänskliga kontakter. Ty ingen rysk medborgare kan göras ansvarig för den ryska invasion av Ukraina.

Vi behöver mänskliga kontakter, besök, utbyte och samarbete i denna mer än någon annan situation.

Om det är freden vi vill. Om det inte bara är kriget, hatet – och NATO – Sverige vill.

Men fredens diskurs har försvunnit i politik, medier och forskning. Kvar står egentligen bara militarismens totalitära paradigm.

Här kunde Sveriges regering ha följt en helt annan väg. Visat civilcourage.

Tänker Sveriges regeringen verkligen själv så kort och dumt eller har man bara accepterat en uppmaning ifrån USA: Cancel everything Russian like we in Washington and Brussels do! Det skulle inte förvåna mig.

Sammanfattningsvis om Sverige, forskningen, Ryssland och den vidriga kollektiva bestraffningen som aldrig – aldrig – kan försvaras:

German lawyer, Otto Gritschneder (1914-2005):
“He who sleeps in a democracy risks waking up in a dictatorship.”

Austrian journalist and author Karl Kraus:
“When the sun of culture sinks low, even dwarfs throw long shadows.”