📌 Gästskribent
26:e mars 2020
Nedanstående artikel publicerades 22:a mars på Facebook. Då jag har känt författaren, som är ekonom-historiker, i många år och tycker att han säger något viktigt, ger jag gärna plats för den här på min egen blog. Jag hoppas den på det sättet kan nå ut till lite fler och bidra till en livsviktig debatt. Mer om Örjan Appelqvist och hans franskt-svenska liv här.
Sverige hade turen mycket sent bli drabbat av coronavirusepidemin. Man kunde tidigt se hur den spred sig från Kina till Italien, till Sydkorea och flera andra länder. Man kunde också dra lärdom av hur snabbt de kinesiska myndigheterna grep in med kraftfulla åtgärder – redan då antalet fall inte var högre än 600.
Drog svenska myndigheter och allmän opinion lärdom av detta? Inte alls. För media var länge den viktigaste nyheten att Kina försökt mörka problemet, den kinesiske läkare som först slagit larm hade istället fått en tillrättavisning av polisen. ”Så går det till i ett auktoritärt styrt land: myndigheterna tystar sanningssägare” – det var sens moralen media drog av fallet.
Allt medan land efter land vidtog åtgärder för att begränsa smittspridningen avfärdade sedan det svenska myndigheterna detta som överdrivna åtgärder som skulle drabba ekonomin. Trots att kinesiska och koreanska myndigheter insisterade på att tidsfaktorn var avgörande för at hejda spridningen.
Det dröjde sedan bara någon vecka ytterligare innan Folkhälsomyndigheten helt ändrade argumentationslinje: det som tidigare varit för tidigt blev nu försent: ”Det är i alla fall för sent att stoppa spridningen”. Med hjälp av matematiska modeller över antalet personkontakter per capita kunde experterna på Folkhälsomyndigheten beräkna att så småningom – när 57% av befolkningen blivit smittad – skulle Sverige ha uppnått en ”gruppimmunitet”. Det bästa var att ta smällen direkt vid första smittovågen, ”take in on the chin” som Storbritanniens Boris Johnson uttryckte det. Tack vare gruppimmuniteten skulle viruset inte orsaka några problem i fortsättningen.
I det läget bagatelliserades smittospridningen helt: det var ju en så lindrig smitta jämfört med vanliga influensaepidemier. Det har talats om dödlighetssiffror på 0,15%. Det viktiga i det uppkomna läget var att prioritera skyddet av riskgrupperna, äldre och personer försvagade av andra sjukdomar.
Denna laissez-faire hållning kunde möjligtvis varit acceptabel om Sverige förfogat över ett sjukvårdssystem väl förberett att klara av häftiga epidemier eller om massiva åtgärder för att bygga ut vårdresurserna hade annonserats.
Men ingendera av dessa två villkor var förhanden. Sverige har lägst antal sjukhusbäddar per capita i hela EU! (2,4 per tusen invånare) Antalet intensivvårdsplatser ha minskat med 1000 platser på tio år antalet respiratorer med 600. På försvarssidan är det lika illa: alla de 45 militärsjukhus Sverige hade för tio år sedan har sedan dess avvecklats. Och hur står det till med basartiklarna?
Redan för två månader sedan var maskerna slut på alla apotek i Södertälje och inget tyder ens idag på att vårdpersonalen har sina behov tillgodosedda. När det sedan gäller vårdens personalresurser är det fortfarande räknenissar som styr: nyligen meddelade sjukhusdirektören på Nya Karolinska att de skulle dra in 600 tjänster eftersom de dragit över 1,5 miljard på budgeten.
I det katastrofala utgångsläget – och om man nu var medveten om att det var sjukvården och riskgrupperna som skulle ta smällen av att man låtit epidemin sprida sig – så hade den självklara konsekvensen varit åtgärder för att återanställa personal och säkerställa att de har rimliga arbetsvillkor, att drastiskt öka antal sjukhusplatser, att rekvirera/producera respiratorer, virustester, munskydd och annat som kan behövas för att äntligen skapa en verklig beredskap.
Men vad har regeringen gjort? Utlovat miljarder till storföretag och banker, miljoner till småföretag – och uppmanat sjukvården till .. omprioriteringar av sina resurser!
Till råga på allt har myndigheterna beslutat att minska virustestningen… så att endast personer med grava symptom och vårdpersonal ska testas. Trots att WHO rekommenderat massiv testning. Trots att beskeden från de länder som haft framgångar med att begränsa smittspridningen, som Sydkorea, enträget betonat betydelsen av massiv testning för att kunna spåra och avgränsa smittkällorna. Det är svårt att tolka de svenska myndigheternas hållning som något annat än en kapitulation inför den katastrofala bristsituation de själva är ansvariga för.
Utan massiva tester är det ju ”som att flyga i blindo” som en italiensk läkare uttryckte sig. Man har ingen aning om det faktiska smittoläget i befolkningen och vet då inte heller var motåtgärder måste sättas in.
Folkhälsomyndigheten gjorde för en vecka sedan stor nummer av att brittiska epidemiologer tillskillnad från Kina, Sydkorea, Taiwan, Italien, Tyskland och Frankrike – rekommenderat ”gruppimmuniteten” som metod. Och britterna påstods vara världens främsta experter på epidemiologi. Men sedan har dessa främsta experter kommit med en ny, alarmerande studie som pekar på att strategin riskerar att medföra 250.000 dödsfall i överdödlighet vilket fick den brittiska regeringen att vända på foten, stänga skolor och universitet och förespråka allmän avskärmning.
Men trots att den brittiska regeringen nu gjort en helomvändning fortsätter Folkhälsomyndigheten och regeringen med sin strutspolitik. I Studio Ett den 20 mars berördes den brittiska rapporten vars slutsatser för Sveriges del pekade på en risk för överdödlighet av 50.000 liv. Trots detta fortsatte finansministern Magdalena Andersson att avvisa en allmän karantänpolitik. ”För Sveriges del handlade det om en avvägning mellan att rädda liv och rädda framtida generationers liv” underförstått att det senare skulle bli resultatet av en ekonomisk krasch.
Det var därför man inte skulle vidta för hårda åtgärder för snabbt, att stänga skolor skulle enligt henne inte vara ”effektivt”. Kostnadseffektiv? ”Det allra viktigaste är att de som var över 70 år att hålla sig hemma.”
Inte mycket till kraftfull politik i ett krisläge.
Regeringen har alltså genom att vara döv för alla larmsignaler från länder som tidigare än vi drabbats av epidemin lyckats omöjliggöra en kraftfull begränsning av epidemin, och istället ge epidemin ordentligt med tid att spontant sprida sig. Genom att ha nedrustat vårdens och försvarets krisberedskap har man sett till att vårdpersonalen mycket snart blir helt överbelastad vilket – som vi sett i Italien – leder till en snabbt ökad överdödlighet. Eftersom regeringens krisberedskap i huvudsak handlat om stödåtgärder till banker och företag medan uppmaningarna till vården i huvudsak handlat om omprioriteringar av befintliga resurser fungerar det snarare som fortsättning av nyliberal åtstramningspolitik: överdödligheten kommer dels att bero på otillräckligt antal respiratorer, dels på bortprioriteringar av operationer och behandlingar av övriga sjukdomsfall. Tack vare minimeringen av coronatesterna kommer dock denna överdödlighet inte att synas i statistiken, om inte direktiven när det gäller statistiken helt ändras.
Vi kan alltså se fram mot en påtagligt ökad överdödlighet utan att detta i påtaglig utsträckning ska belasta sjukvårdskostnaderna. Här bör man i rättvisans namn också påpeka de positiva effekterna detta bortfall av pensionärer får på de offentliga pensionssystemen. Något som vår kära finansminister säkert är medveten om.
Hon är fortfarande belåten över Sveriges mycket speciella sätt att tackla denna pågående pandemi.
En cyniker kanske skulle säga att denna blandning av senfärdighet, avvisandet av kraftfulla åtgärder, överlämnandet av allt ansvar på den enskilde medborgaren(pensionären) eller den lokala beslutnivån egentligen utgör den nu regerande maktelitens revansch på ”proppen Orvar”, eller på ”köttberget” för att använda det uttryck Magdalena Anderssons föregångare som finansminister, socialdemokraten Pär Nuder, använde angående Sveriges pensionärer.
Sett från sidan avslöjar denna pandemi oerhört tydligt hur samhällets olika nivåer fungerar och vilka värderingar som i realiteten är styrande.
