År 1994 ingick jag i en faktasamlande grupp utsänd av TFF till Georgien, Sydossetien och Abchazien. Att 8 augustikriget skulle bryta ut kändes mycket möjligt att förutsäga, om än inte den exakta tidpunkten.
Man kan lätt inse detta om man börjar med att se på den bredare, globala tidsramen, på konfliktformationen och inte bara kriget och går tillbaka ungefär 20 år i tiden.
Låt oss alltså titta på hur framgångsrik Västvärlden egentligen var med den förfärliga Sovjetunionens upplösning under överinseende av ett visionärt ledarskap av en man som vi fortfarande borde känna djup tacksamhet mot, nämligen Michail Sergejevitj Gorbatjov.
År 1989 drog sig Gorbatjov tillbaka från Afghanistan och frigav Sacharov. I Väst blev det ingen reaktion. Hela hans förändringsfilosofi berövade Västvärlden dess älskade fiende.
Gorbatjov föreslog därefter en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som främsta byggstenar. Det triumferande Väst brydde sig inte om det.
Gorbatjov bad om ekonomiskt stöd i Väst för sina utspel om perestrojka och glasnost i avsikt att skapa vad som skulle ha blivit ett öppet socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G7-gruppen beslutade sig för att ignorera hans begäran och satsade på Jeltsin, en populist utan liknande visioner eller karisma.
Västvärlden ville begripligt nog förena Tyskland, men detta representerade av historiska skäl ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland fick dock löfte om att Nato inte skulle utvidgas.
Warszawa-pakten upplöstes, men Nato blev kvar och trots löften om motsatsen utvidgades alliansen snabbt. Dessutom fortsatte Nato med att hävda rätten att använda kärnvapen som den första, även mot ett konventionellt angrepp.
Clinton-administrationen inledde 1992 ett jättelikt amerikanskt militärt expansionsprogram. I Östeuropa, inbegripet Jugoslavien, och runt om hela Ryssland byggde USA baser, placerade ut rådgivare och infiltrerade ministerier med ‘rådgivare’ och folk från vinningslystna bolag. Rysslands protester mot hela denna satsning i dess ”nära utland” brydde man sig inte om.
Serber placerades i rollen som de eviga och enda strykpojkarna i 90-talets jugoslaviska krig – som Jugoslaviens ryssar – expansionistiska och farliga vis-à-vis små och påstått frihetsälskande och demokratiska aktörer som Kroatiens Franjo Tudjman, Bosniens Alija Izetbegovic moch Kosovos Agim Ceku.
Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all folkrätt, de skedde utan mandat från FN:s säkerhetsråd och lämnade efter sig ett land förstört i grunden. Ryska argument för en förhandlingslösning brydde man sig inte om.
Ett ballistiskt robotförsvar (BMD) ser vi nu också påbjudas; det är inte alls är ett defensivt system utan ett som i stället syftar till att säkra att USA:s territorium skyddas mot vedergällning om USA inleder ett kärnvapenangrepp mot ett annat land. Ryssland tycker att det är en dålig idé – lika dålig som ett liknande system skulle verka för amerikanerna om det upprättades av ryssarna på andra sidan gränsen i Mexico.
Som en uppvisning i respekt för demokrati har en sådan uppgörelse träffats med Polen trots att hela 90% av folket är emot att BMD placeras ut på deras territorium. Den ryska oron för systemet ignoreras gång på gång. Det heter att systemet ska skydda oss mot skurkaktörer som Teheran, men när Moskva erbjöd sig att bereda plats för BMD på sitt territorium närmare Iran, tackade USA nej till erbjudandet och bekräftade därmed vad Ryssland fruktade, nämligen att BMD i själva verket är riktat mot Ryssland i stället. Ryssarna tycks inte förstå hur vi i väst lyckas uppfinna hot…
I år beslutade så USA och de flesta av EU:s medlemsstater att Kosovo ska vara en oberoende stat. Alla substantiella ryska argument för en framförhandlad kompromiss och förutsägelser om att ett avskiljande stimulerar avskiljanden på annat håll ignorerades – återigen.
Ryssland ses alltmer som det stora nya hotet mot vilket Nato ska skydda oss, trots att Ryssland har militärutgifter som ligger på i runda tal 5 procent av Natos, 7 procent av Förenta staternas och 13 procent av EU:s.
USA:s strategi och intressen
Hur kommer då Georgien in i allt detta?
Redan 1994 fick jag höra när jag besökte USA-kontor i Tblisi att denna kaukasiska stat intog en framskjuten position i USA:s strategi och intressen i området. Georgiska tjänsteman sade samtidigt till mig att de bara väntade på att Georgien skulle bli valt som värdland för de väldiga olje- och gasledningarna och att Georgien sedan skulle bli en regional makt att räkna med.
USA har sedan dess genomfört en rad omfattande program för utbildning och utrustning som organiserats av Pentagon, USA:s Specialstyrkor och USA:s Marinkår och Georgien blev 2004 medlem av Natos Partnerskap för fred. Man kan också i förbigående nämna något som ofta glöms bort i alla diskussioner om Georgiens försvar, nämligen Israels ansenliga militära stöd till Georgien och det faktum att Georgiens försvarsminister Davit Kezerashvili är före detta israel med nära förbindelser till Israels försvarsindustri.
Trots att Georgien är ett land i djup fattigdom, är landets militärutgifter ansenliga. I slutet av juni ökade den georgiska regeringen försvarsministeriets budget på 513 miljoner lari (315 miljoner US$ ) med 442 miljoner lari (260 miljoner US$) enligt Institute for War and Peace Reporting i mitten av 2007.
Enligt Stockholm International Peace Research Institute, SIPRI, har Georgien för närvarande världens högsta genomsnittliga tillväxttakt när det gäller militärutgifter. Några oberoende experter oroar sig för att utgifterna inte är fullständigt redovisade, medan andra säger att detta skulle kunna undergräva fredsprocesserna med utbrytarterritorierna Abchazien och Sydossetien.
Georgiens militärbudget ökade till det 50-dubbla under perioden från 2002 (18 miljoner US$) till 2008 (900 miljoner US$) och nådde nästan nio procent av Georgiens BNP.
Georgien är en mycket lojal partner i USA:s krig mot terrorismen, är också den tredje största ockupationsstyrkan i Irak, är närvarande även i Afghanistan och har varit i Kosovo. Det skulle vara naivt att tro att Georgiens president Mikheil Saakashvili inte hade grönt ljus från Washington när han anföll Sydossetien.
Ta hänsyn till historien
Denna region är lika komplicerad som det före detta Jugoslavien, med lika mycket historia av trauman, etniska gräl, minoriteter inom minoriteter, ekonomiska och konstitutionella kriser och korruption. Framtiden är dyster för oss alla om krig liknande de på Balkan under 90-talet skulle bryta ut i Kaukasus än en gång och dra in Ryssland och Europa. Dyster, vill säga, såvida inte någon stannar upp och börjar tänka i stället för enbart reagera och rättfärdiga sitt eget deltagande i det trista militaristiska och maktpolitiska spelet.
För att desarmera denna kris, måste man:
– först åtminstone något beakta historien;
– därpå visa någon liten empati med de agerande som inte är USA eller EU;
– erkänna att Västvärldens agerande inte alltid har oskyldiga konsekvenser;
– inse det ytterligt kontraproduktiva i militariseringen och dess psyko-politiska verkningar;
Dessutom skulle det vara till hjälp om Västvärldens tongivande massmedier upphörde med att återanvända det kalla krigets stereotyper om ett evigt aggressivt Ryssland och med att på Pravda-vis bara återge vad Västvärldens militaristiska eliter säger.
Konsten att avläsa och ställa bra frågor borde återkomma i internationell journalistik och i utrikespolitiska reportage och frigöra journalistyrket från medbrottslighet i varje framtida krig i regionen – ett krig som med säkerhet skulle bli mycket mer omfattande än vi har sett hittills.
Framför allt måste vi komma ihåg att förhandlingar är vida överlägsna hotelser och framkallande av fruktan.
Ryssarna har nu sagt: Hit, men inte längre. Det skulle vara klokt av Västvärlden att lyssna till varningen. Det ligger inte i Västvärldens eget bästa intresse att fortsätta att spela översittare mot och förödmjuka Ryssland. För sådant har Ryssland allt för mycket kultur, historia, värdighet och resurser…
Översatt från engelska av Erik Göthe.
JO # 1217
