På Sveriges Television, SVT, kan man 7:e januari läsa följande:
“Socialdemokraterna vill att Sverige tillverkar mer artilleriammunition till Ukraina. Därför föreslår partiet statliga garantier för att försvarsindustrin ska öka sin produktionskapacitet.”
FD statsministern och Socialdemokratins ledare Magdalena Andersson menar att “tiden är nu kommen för att upprätta direktproduktion av ammunition till Ukraina. Behoven är stora och brådskande.” Men vad är det för en vändpunkt som tiden nu kommit till – utöver Folk & Försvars Sälen-konferens, som samlar alla som kan gå och stå i Sveriges Militär-Industriella-Media-Akademiska Komplex, MIMAK?
Och vidare:
“SVT/TT berätter att socialdemokraterna har inget konkret förslag på hur de ska statliga garantierna ska utformas.
Det kan, enligt Andersson, vara ekonomiska garantier eller att staten lägger stora långsiktiga beställningar av krigsmateriel, så att försvarsindustrin vågar bygga upp en större produktionskapacitet. Garantierna måste, enligt S, sträcka sig till krigets slut.”
W-h-a-a-a-a-t-?
Det en gång i tiden fredssträvande Sverige ska nu ställa upp som storproducent för ett krigsförande lands behov. Men hur var det nu – också en gång i tiden: Sverige fick inte exportera vapen till länder som riskerade att snabbt efter en leverans bli krigsförande och än mindre till länder som redan var i krig.
OK, vi minns hur en annan god socialdemokrat, Göran Persson, i sin roll som statsminister fick genomfört när USA invaderade och ockuperade Irak att med USA skulle det göras ett undantag: visserligen mer krigsförande än någon annan men det hjärtliga och nära mångåriga svensk-amerikanska militära samarbete skulle skyddas.
Nu får Sverige 17 amerikanske baser. USA kan givetvis framöver be Sverige skruva upp för militärproduktion för att exportera till någon aktuell amerikansk bundsförvant – eller ta över när USA sticker – som det redan gjort i Ukraina.
Jag antar att Magdalena Andersson har tänkt lika lite över konsekvenserna av detta föreslag som hon som statsminiser gjorde när hon i panik och med populistiska “argument” skickade Sveriges ansökan till NATO. Har hon till exempel ställt sig själv denna fråga: Vad ska det ske i framtiden med denna våldsamt ökande statsgaranterade militärindustri när kriget tar slut i Ukraina?
Väl, då är det väl bara att hitta nya kunder, eller hur, fru Andersson? Till skillnad från ditt partis och Sveriges historia har du inga problem med militarism, upprustning och krig men du har det med nedrustning, förhandlingslösningar, civil konfliktlösning och möjligheterna till fred – för det är allt detta du med ditt kortsiktiga, anti-intellektuella förslag bidrar till att förstöra en gång för alla.
För att läsaren riktigt ska först hur sjukt det här egentligen är, så ta en titt på Socialdemokratins egen nyhetstext om saken:
“Magdalena Andersson är tydlig med att stödet från omvärlden inte får svaja, utan måste fortgå till dess att den sista ryska soldaten lämnat Ukraina.”
Tills dess att den sista ryska soldaten lämnat Ukraina: W-h-a-a-a-a-t-?
Om det är så har fru Andersson inte blekaste aning om verkligheten: Ukraina har förlorat militärt för länge sedan och får icke tillbaka något territorium det redan har förlorat. Det är oerhört tragiskt för Ukraina, men varför är det så?
Därför att NATO under 30 år mot alla kompetenta varningar i väst och öst försökte att göra Ukraina till NATO-medlem och gav blanka fan i alla legitima ryska säkerhetsintressen och i löften som gavs till Gorbatjov om att NATO inte skulle expandera “en tum” mot öst. Ukraina hade – om NATO-dumheterna hade lyckats – blivit den 11:e nya medlemmen!
Man trodde ju att man med 12 gånger större militärutgifter kunde göra precis som man ville och att Ryssland skulle underordna sig och acceptera villkor, som inget NATO-land hade velat acceptera. Nu betalar Ukraina ett mycket högt pris för NATO:s medvetna provokation under årtionden – även om det bör läggas till att dess ledning sedan den amerikansk ledda och finansierade regimförändringen 2014 bär ett mycket tungt medansvar för att ukrainska folket betalar med hundratusentals döda och sårade och framtidens välfärd och utveckling.
Utan att ha lärt någonting av allt detta framhärdar nu Andersson och Socialdemokratin med ännu en obegriplig felberäkning – nämligen den att Ukraina ska vinna över Ryssland på vägnar av NATO (och nu i stort utan stöd av USA men av Sverige) – det NATO som hon vill att Sverige ska vara medlem i därför att svenskarna, som hon så patetisk sa, “ju älskar vårt Sverige.”
Hennes förslag bara ökar på det sanslösa dödande på Ukrainas slagfält – och därefter på andra slagfält runt om i världen. För när och hur skal Sveriges hastigt ökande militärproduktion kunna skruvas ned igen?
Så tänker en kakistokrat i en socialdemokrati vars röda färg inte längre symboliserar internationell solidaritet, fred och en politisk ideologi utan krigets blod.