Sveriges kärnvapenaccept: Landsförräderi och fredsförräderi

Men tack och lov finns det massor av konstruktiva alternativ

Hiroshima-Dagen 2021

Svenska regeringen – som många andra i eller nära NATO – lyssnar och följer i högre grad USA/NATO än sina egne medborgares vilja. Den mentala och “intellektuella” ockupationen är solklar – dessa länder har försatt sig i en situation, som i dag ger dem ungefär samma frihet att tänka o handla självständigt som, säg, Östtyskland vis-a-vis Moskva på 1970- og 1980-talet.

Här är en förträfflig sammanfatting av utvecklingen kring Sveriges bedrövliga politik vad gäller konventionen som förbjuder kärnvapen. En SIFO-undersökning (2019) visar att 78 % av svenskarna vill att Sverige skriver under FN-konventionen. Den visar också att stödet ligger över 73 % hos alla partiers sympatisörer. Klart är att folkviljan inte är sisådär 50/50; den är alldeles övertygande emot kärnvapen (för dessa vapens avskaffande) och att regeringen inte bryr sig det minsta om folkviljan. (Mer om Traktaten här).

Dock tror jag att författarna har fått Margot Wallströms fredsvilja helt om bakfoten. Inget hon gjorde och sa före och under sin tid som utrikesminister ger anledning att tro att hon är en sann fredskvinna. I allmänhet presenterade hon en systematisk russofobisk hållning och vad gäller Ukraine förfalskade hon historien genom att låta den börja med Rysslands annektering av Krim som om inget hade hänt i Kiev innan dess. Alltså, fake + uteslutna perspektiv. Och aldrig något litet kritiskt ord om USA:s krig, militarism, mänskliga rättighetskränkningar eller global-brutala dominans.

Dessutom behövde man inte vara profet för att förutse vilken konklusion, ambassadör Lars-Erik Lundin – enmansutredaren som knappast kan ha varit emot hennes villja – skulle komma fram till.

Det var Göran Persson – med Anna Lindh som utrikesminsiter – som slutgiltigt förstörde allt vad Sverige under Socialdemokratins och speciellt Olof Palmes ledning hade stått för: självständigt tänkande, neutralitet, kärnvapen-reduktion, freds- och nedrustningsinitiativ, rapporten om gemensam säkerhet, solidaritet med världens små och svaga (t ex Vietnam, fattiga bönder och arbetare i koloniserade länder).

På den tiden betraktade politiker från alla partier det som essentiellt att ha en livlig offentlig debatt och att svenska folket förstod och var med på den utrikes- och säkerhetspolitik som fördes – Folkriksdagar, Stora Fredsresan, folkupplysning, möten, forskning, böcker, studiecirklar runt om i landet – och Sverige hade kunniga mediefolk och intellektuella, som drev dessa frågor även på debatt- och kultursidorna, i böcker och på möten – kort sagt, allt det som saknas i dagens Sverige.

Nåväl, idag finns ju socialdemokratin bara till namnet. Men dessa människor säger själva att de bedriver en feministisk utrikespolitik. Om så är fallet föredrar jag en maskulin sådan.

Om de som står för statsledningen konstant är mer lojala med utländsk makt än med den egna befolkningen menar jag det är rimligt att tala om politisk landsförräderi – fredstids-landsförräderi eller fredsförräderi.

Ordet behöver väl inte bara begränsas till samarbete med fysisk ockupant under krig? På Wikipedia kan du läsa mer om begreppet – av vilket det också framgår att “landsförräderi” i Sverige bara är ett brott under krigstid. Men krigstid förberedas under såkallad fredstid, eller hur?

Vad vi än kaller det har det alldeles självklart inget att göra med demokrati – och regeringen skulle aldrig komma på att göra kärnvapnen till en valfråga – även om kärnvapnen är viktigare än någon fråga i svensk inrikespolitik – eller avhålla en folkomröstning. Det vore alltfor mycket demokrati för militarismens intellektuella höjdhoppare som t ex ÖB Micael Bydén, utrikesminister Ann Linde eller försvarsminister Peter Hultqvist.

Det är därför föga sannolikt att vänliga uppmaningar per email, sociala medier eller till våra politiker kommer att leda till förändring – som på 1980-talet. För det krävs äkta demokrati och den finns inte längre. Inte heller tillräckligt många fredsaktiva – speciellt i yngre åldergrupper.

Nya direkte folk-til-folk aktiviteter, global koordinering och visuella aktioner som massmedia inte kan ignorera – a la Gandhis Salt March, Greenpeace, kvinnorna i Greenham Common och fredsmarcherna till Moskva på sin tid – måste åter plockas fram. Och i stället för att arbeta mot kärnvapen och omnicid, kunde man göra positivlistor med alla länder som redan har avsagt sig – för alltid – att skaffa sig kärnvapen, framhäva dem som har skrivit under på TPNW och göra alternativa kommissioner – WhiteBooks – för ett nytt försvars- och fredstänkande à la det Wilhelm Nolte, Dietrich Fischer och jag skrev om i “Vinn Freden – Strategier och Etik för en Kärnvapenfri Värld (1990) – och ett nytt fokus på mänsklig-global och gemensam säkerhet, defensivt militärt och civil försvar samt konfliktlösning. Och ett mycket mycket starkare FN som medlemstaterna respekterar. Så är inte fallet i dag.

Människor har i årtionden indoktrinerats om att vapen – inkl kärnvapen – skapar säkerhet och fred. NATO är beviset par excellence på att det är fel – under 72 år har alliansen inte lyckats utan är i dag den i särklass största enskilda hotinstitutionen mot mänsklighetens framtid.

Medmindre vi utvecklar alternativ till hela detta felaktiga militaristiska tänkande – kommer vi inte att lyckats ändra politiken även om folken är med på en kärnvapenfri värld. Gandhi – som förresten inte alls var snäll eller bad om makthavares uppmärksamhet – underströk alltid det konstruktiva programmet. Martin Luther King kallade det “the beloved community” – den positiva visionen. Pro- inte anti. Och fredsforskningens “drottning,” kväkaren Elise Boulding upprepade ständigt: “Vad människor inte kan föreställa sig, kommer de inte att arbeta för.”

Vi måste arbeta fram visioner som ger människor möjlighet att se att det kunde vara så helt annorlunda. Därför hjälper det inte att enbart göra anti-militaristiskt arbete och vara emot. LIka lite som en läkare är till någon nytta om hon/han inte kan föreslå åtgärder som ledar till hälsa.

Slutligen:

Det är inte Kina, Ryssland eller alle de andra “fiender,” som i dessa decennier förstör västvärlden och de essentiella värden vi brukade vara stolta över – såsom demokratin, mänskliga rättigheter, fria oberoende medier. Det är, tragiskt nog, västvärlden själv – så också Sverige.

Skriv på här – för kärnvapnens avskaffande och demokratins återupprättelse i Sverige!
Då stödjer du också FN-Stadgan och alla FN-resolutioner under decennier om generell och fullständig kärnvapenavrustning. När regeringar inte respekterar vår rätt att leva i fred och inte vill freden – ja då får vi själva skapa den.

The two illustrations – thanks to Peggy und Marco Lachmann-Anke